Är det ok att säga att orken tryter, att jag ibland bara har lust att sätta mig ner och strejka-inte gå en meter till. Sedan hittar jag på något sätt en gnutta energi och fortsätter framåt iaf. Är det meningen att livet ska kännas som ett enda långt ultralopp? Antagligen inte, men jag gissar att fler känner som jag till och från. Att ibland blir det bara för mycket och för länge. Jag försöker hitta andningshål, stanna i nuet och inte tänka för mycket på sedan-men det är svårt. Ibland tar energin slut och jag kan inte rå för det. Då känner jag mig som världens sämsta..sämsta mamma, sämsta frun, sämsta systern och sämsta vännen. Kan knappt lyssna på vad folk försöker säga till mig då jag helt enkelt inte har ork att fokusera. Inte för att jag inte är intresserad-det är jag! Men det är så mycket annat att hålla reda på och hinna med. Nu vet jag att en jobbig tid är över, men på något sätt känns det som om jag har en backlogg..allt jag lagt åt sidan under våren har jag nu börjat beta av så sakteliga. Försöker också hushålla med tiden och gjorde det väldigt enkelt för mig idag när vi hade kalas.Önskar mig mer tid med barnen-inte till bara måsten, utan lektid och bara-varatid. Försöker skaffa mig mer ork och energi genom att se till att komma iväg till sjukgymnasten och träningen mer regelbundet..hann knappt träna under januari och februari och har bara gått 2 gånger till sjukgymnasten på fyra månader-jag som behöver gå varannan vecka. Mycket gnäll ja..men det är så lätt att tro att alla andra är supermänniskor, men jag tror inte det finns sådana.
Så glad att jag har mina barn, min man, vårt hus och katterna...de är de som gör allt värt! Jag lever livet, och jag lever det så in i norden att jag nästan däckar..men jag tror att det i slutänden kommer vara värt vartenda sekund, även om det är fruktansvärt jobbigt emellanåt. Så ja, jag vill inte byta liv. Är konstigt nog väldigt lycklig med mitt liv, trots kaoset, jag är bara fruktansvärt trött och sliten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar